vardagsfeministen

Det här inlägget riktar sig till er heterokvinnor som delar hushåll med män som ni upplever inte tar ansvar för matlagningen. Idén till det här inlägget föddes en kväll på Blue Moon Bar i Västerås, after work med kollegorna en fredag. Bandet var rätt kasst så vi satt och drack istället. Självklart kom vi in på jämställdhet och det var naturligt att vi pratade om fördelning av arbetsuppgifter i hemmet.

En av mina kollegor, en mor till två små barn, lyckades provocera mig något oerhört. Jag reagerade på det hon sa på ett opedagogiskt, onödigt vis. Jag avbröt henne och lät aggressiv på rösten.

Hon sa:"Jag tror att många män inte blir insläppta i köket av sina fruar. Det är fruarna det är fel på, inte männen. Fruarna kan inte klaga på att männen inte tar ansvar för matlagningen om de samtidigt portar männen från spisen."

Halvvägs in i sista meningen var jag över henne med anklagelser. Hon skuldbelade kvinnan! Hon utgick från att alla kvinnor vill laga mat! Så otroligt normativt - hur kunde hon!

Det positiva var att provokationen levde vidare inom mig. Den liksom fastnade. Kunde hon ha en poäng? Gjorde jag detsamma hemma med min egen kille? Varför fick han alltid skala lök och diska medan jag skötte kryddningen, stuvade grönsakerna och blandade marinaden?

Varför var jag så noga med att övervaka allt min kille gjorde vid grytorna när vi lagade mat tillsammans?

Jag slogs av den förfärliga tanken att min kille inte fick tillgång till köket, och att det var på grund av mig.

Så jag bestämde mig. Hädanefter skulle vi dela på ansvaret för måltiderna. Han skulle sköta såsen, jag grönsakerna. Han skulle grilla vitlöksbrödet, jag marinerade sojafiléerna. Jag sa ingenting till honom men gav noga akt på mig själv med att inte kommentera hur han skötte sin del av matlagningen eller vilka kryddor han valde till såsen. Om han inte frågade förstås.

Ibland gjorde han det, ofta inte. Ibland glömde jag mig och sa rätt ut att han borde ta oregano istället för timjan. Jag frågade om han verkligen hade saltat, eller påpekade att han borde ha skurit broccolin i större bitar. Jag kom på mig själv med att aldrig bejaka hans förslag, eller lita på honom när han sa att såsen var klar eller ugnen varm. 

Din kille kanske häller curry i färssåsen? Det är ju faktiskt inte alls gott. Eller ännu värre, Aromat med den fruktade smakförstärkaren E621! Men det kanske är första gången han lagar den rätten, och då måste han få misslyckas innan du upplyser honom om det. Sen kommer han att fråga, när han märker att du vet varför curry inte passar i lasagne.

En bonus kan bli att du släpper på kontrollen och slappnar av mer. Maten måste inte vara perfekt. Men den är en del av er vardag, och det blir så mycket trevligare om ni bägge äger tillträde till köket.