vardagsfeministen

Just nu jobbar många kommuner med att integrera jämställdhet i sina verksamheter. Vi medborgare ska få en likvärdig service utifrån våra behov, oavsett om vi är kvinnor eller män. Handläggarna ska inte begränsas av olika föreställningar om vårt vårdbehov, behov av tandhälsa eller hur bra vi är på att förstå en teknisk förklaring.

Det handlar alltså inte om att få en jämn könsfördelning på arbetsplatserna i kommunen. Kommunens anställda ska utföra arbetet lika proffsigt oavsett om de är kvinnor eller män.

Kommunerna granskar då sig själva för att undvika t.ex snedfördelning av resurser på grund av kön. Ett exempel kommer från en gatuavdelning, vars uppgift bland annat är att ta emot felanmälan på trasiga gator. Avdelningen ville undersöka om kvinnor och män fick likvärdig gehör för sin felanmälan. Man förde då statistik på kvinnor och män och på vilken åtgärd som gatuavdelningen vidtog.

Det visade sig att man var snabbare på att åtgärda ett hål i en gata när män ringde, än när kvinnor ringde om samma sak.

Vi medborgare ska inte behöva stå ut med en så sned fördelning av gemensamma resurser. Vi ska kunna vara säkra på att min synpunkt på hålet i gatan är lika viktig som din.

Kan vi skattebetalare då ha en åsikt om könet på den person som ska utföra en tjänst åt oss? Ja, ibland. Om du till exempel är demonstrant och polisen vill kroppsvisitera dig, kan du enligt lagen kräva att det utförs av en en kvinnlig polis om du själv är kvinna.

Men är det verkligen jämställt? Jag vill inte att någon polis, kvinna eller man, ska kroppsvisitera mig på ett obehagligt sätt. Jag inser samtidigt att lagen tillkom för att många manliga poliser tafsade på kvinnliga demonstranter, och kanske i samma veva att fler kvinnor var poliser och var i tjänst under demonstrationer.

Ännu mer intimt och känsligt blir det hos gynekologen. Du ombeds ta av dig underkläderna, kanske har du glömt raka bikinilinjen eller har celluliter på låren. Du får sitta i en stol med särade ben medan en vilt främmande människa tittar in i ditt underliv, petar med en spatel och säger att allt ser helt normalt ut. (Normalt! När vill man vara normal om inte i gynekologstolen!)

Spontant vill jag ju ha en kvinna där mellan mina ben. Ingen man ska komma här och kommentera min livmoder! Men jag inser och hoppas att en manlig gynekolog skulle göra samma bedömningar som hans kvinnliga kollega ("det ser helt normalt ut").

Det här inlägget riktar sig till er heterokvinnor som delar hushåll med män som ni upplever inte tar ansvar för matlagningen. Idén till det här inlägget föddes en kväll på Blue Moon Bar i Västerås, after work med kollegorna en fredag. Bandet var rätt kasst så vi satt och drack istället. Självklart kom vi in på jämställdhet och det var naturligt att vi pratade om fördelning av arbetsuppgifter i hemmet.

En av mina kollegor, en mor till två små barn, lyckades provocera mig något oerhört. Jag reagerade på det hon sa på ett opedagogiskt, onödigt vis. Jag avbröt henne och lät aggressiv på rösten.

Hon sa:"Jag tror att många män inte blir insläppta i köket av sina fruar. Det är fruarna det är fel på, inte männen. Fruarna kan inte klaga på att männen inte tar ansvar för matlagningen om de samtidigt portar männen från spisen."

Halvvägs in i sista meningen var jag över henne med anklagelser. Hon skuldbelade kvinnan! Hon utgick från att alla kvinnor vill laga mat! Så otroligt normativt - hur kunde hon!

Det positiva var att provokationen levde vidare inom mig. Den liksom fastnade. Kunde hon ha en poäng? Gjorde jag detsamma hemma med min egen kille? Varför fick han alltid skala lök och diska medan jag skötte kryddningen, stuvade grönsakerna och blandade marinaden?

Varför var jag så noga med att övervaka allt min kille gjorde vid grytorna när vi lagade mat tillsammans?

Jag slogs av den förfärliga tanken att min kille inte fick tillgång till köket, och att det var på grund av mig.

Så jag bestämde mig. Hädanefter skulle vi dela på ansvaret för måltiderna. Han skulle sköta såsen, jag grönsakerna. Han skulle grilla vitlöksbrödet, jag marinerade sojafiléerna. Jag sa ingenting till honom men gav noga akt på mig själv med att inte kommentera hur han skötte sin del av matlagningen eller vilka kryddor han valde till såsen. Om han inte frågade förstås.

Ibland gjorde han det, ofta inte. Ibland glömde jag mig och sa rätt ut att han borde ta oregano istället för timjan. Jag frågade om han verkligen hade saltat, eller påpekade att han borde ha skurit broccolin i större bitar. Jag kom på mig själv med att aldrig bejaka hans förslag, eller lita på honom när han sa att såsen var klar eller ugnen varm. 

Din kille kanske häller curry i färssåsen? Det är ju faktiskt inte alls gott. Eller ännu värre, Aromat med den fruktade smakförstärkaren E621! Men det kanske är första gången han lagar den rätten, och då måste han få misslyckas innan du upplyser honom om det. Sen kommer han att fråga, när han märker att du vet varför curry inte passar i lasagne.

En bonus kan bli att du släpper på kontrollen och slappnar av mer. Maten måste inte vara perfekt. Men den är en del av er vardag, och det blir så mycket trevligare om ni bägge äger tillträde till köket.