vardagsfeministen

Över jul och nyår besökte jag min bror i Los Angeles. Snökaoset på bland annat Londons flygplatser tvingade oss att boka om ditresan. Vi blev två dagar försenade. I ett samtal med American Airlines ombads jag uppge mitt bokningsnummer.

"F-O-T-S-D-N", sa jag.

"S as in Sam?", frågade handläggaren vänligt.

"Yes", svarade jag.

Samtalet gjorde mig nyfiken på vilka namn som används för att bokstavera i USA, och inom engelskan generellt. S som i Sam såklart. "Uncle Sam" är ju en personifiering av den amerikanska staten. Men mer?

Jag började med att bokstavera bokningsnumret på svenska: Filip, Olof, Tore, Sigurd, David, Niklas. Och så hela alfabetet från början: Adam, Bertil, Cesar...

När jag kommit till Östen slog det mig. Bara mansnamn. Var fanns kvinnorna? 

Wikipedia ger en kort historik kring bokstavering. Bokstavering används för att minska risken för missuppfattningar genom att vi låter karaktäristiska ord symbolisera den bokstav vi vill uttala. Nuvarande bokstaveringsalfabet härstammar från 1891 och har reviderats några gånger. Fram till 1940-talet användes en lista med både mans- och kvinnonamn i västra Sverige. Nuvarande svenska lista innehåller mansnamn med två stavelser.

Svenska namn med två stavelser uttalas oftast med en betoning på första stavelsen. På så vis blir det tydligt vilken bokstav vi menar. 

(Lägg till: typiskt svenska namn. Den etniska mångfalden är väldigt osynlig.)

Bokstavering används för att minska missuppfattningar. Då använder vi mansnamn. Blir kvinnonamn inte lika tydliga? Finns det inte tillräckligt med kända kvinnonamn? 

Här kommer min reviderade lista med 29 spontana kvinnonamn. Nästan alla har två stavelser med betoning på första stavelsen för att vara så tydliga som möjligt. Q, Z, Ä och Ö var lite luriga, så jag sökte på "tjejnamn" och hittade en del namn på sajten/bloggen http://home.swipnet.se/anemon/tjejnamn.html 


A-Astrid
B-Bibbi
C-Cilla
D-Dana
E-Elin
F-Frida
G-Greta
H-Hanna
I-Ingrid
J-Jana
K-Klara
L-Lena
M-Malin
N-Nora
O-Ottilia
P-Petra
Q-Quinta
R-Rosa
S-Sara
T-Tove
U-Ulva
V-Vera
W-Wendy
X-Xarilena
Y-Ylva
Z-Zoe
Å-Åsa
Ä-Ärna
Ö-Öda


Jämställd bokstavering? Tja, varför inte hälften kvinnonamn, hälften mansnamn och slutligen ett könsneutralt namn som Kim eller Alex för den tjugonionde bokstaven.

Täby ridkskola var min fritidsgård som ung. Jag har varit skötare åt två fuxston. Jag vill påstå att jag lyckades skapa en särskild relation till dem som ingen annan i stallet kunde. Gitte, den första, ett danskt halvblod med stjärn i pannan, kunde stå helt stilla med öronen avslappnat framåtvridna när jag ryktade henne, men öronen ströks bakåt när någon annan kom in i boxen. Lady Moon, den andra, hade bläs i pannan och var en korsning mellan halvblod och welshponny. Hon var ofta stressig att rida och ville dra iväg hela tiden. Men hon och jag kom bra överens och ibland gick hon till och med på tygeln.

Hela min familj har varit hästintresserade, och min bror gjorde lumpen hos beridna högvakten. Min syster hade säkert blivit en framgångsrik hoppryttare, hon var envis och orädd på hästryggen.  

Hursomhelst blir det extra intressant att studera dagens ridskolor genom mina genusglasögon, som jag satte på mig först efter att jag hade slutat med hästarna.

Min kollega Anna har två barn, en flicka på fem och en pojke på sju år. Anna tog med dem till ridskolan Stora Ekeby i Kvicksund på en prova på-dag.

I samband med prova på-dagen fick Anna hem ett papper med information om stallet och olika akvititeter. Där fanns information om lektionstider, priser, låna hjälm med mera. Och så fanns det information med följande uppmaning:

"Vill du bli stalltjej?"

Annas son som är sju år, kom fram till sin mamma med papperet i handen. Han hade läst informationen och tittade upp på henne.

"Mamma, det står bara stalltjejer. Men jag då?"

Ridskolorna är tjejernas värld. Ibland är det inte svårt att förstå varför. 

Herr Gårman och Herr Cykel utgör normen för det miljövänliga resandet! Det slog mig när jag läste om ett cykelprojekt i Eskilstuna. Cykling är bra för miljön och hälsan. Generellt har män högre miljöpåverkan än kvinnor, och män åker mer bil än kvinnor. Varför visar då den etablerade cykelskylten just en herrcykel?

Den manliga normen slår åter igenom bland Trafikverkets skyltar.

Men det finns hopp. Fru Gårman syns bland annat i Kil i Värmland. Och Fru Cykel finns tydligen i Visby på Gotland, enligt en sökning på nätet:


   

När ska vi slippa tjejloppen? De är en pinsam företeelse som inte hör hemma i ett av världens mest jämställda länder. Kvinnors lopp är undantagen som måste definieras. Givetvis är de alltid kortare än de "riktiga" loppen. Tjejer klarar ju inte så mycket! De ska dessutom ofta vara lite folkfest, typ Vårruset. Allt för att inte ta kvinnors sportande på allvar. Här kommer några exempel:

Tjejvasan, 30 km på skidor. Vasaloppet är 90 km.
Tjejvättern, 100 km på cykel. Vätternrundan är 300 km.
Vansbro tjejsim, 1 km. Vansbrosimmet är 3 km.
Lidingö tjejlopp, 10 km löpning. Lidingöloppet är 30 km.


Ovan lopp utgör en Tjejklassiker om du genomför alla under ett år. Distanserna är en tredjedel av vad som krävs av en "riktig" klassiker. Betyder det att kvinnor bara orkar springa en tredjedel så långt?

Samtliga lopp ovan har ingen herrvariant. Varför inte? Tänk de killar som vill göra alla lopp i en klassiker men faktiskt inte pallar med de långa distanser som en klassiker är. Lösningen är klassikerhalvan! Så praktiskt.

Sen har vi Vikingarännet. 80 km på långfärdsskridskor mellan Uppsala och Stockholm. Här finns tidtagning för dem som vill, med herr- och damklasser. Sen finns kortare varianter av loppet: Vikingaturen är 50 km lång, "för dig som är osäker på din kapacitet". Sen kan man välja Vikingarännet kortis, "för dig som vill åka ännu lite kortare än Vikingaturen". Kortisen är 20 km.

Inga tjejlopp, skönt!

Däremot finns andra problem. När jag åkte det i vintras ihop med tre andra tjejer, reagerade jag på hur vinnaren presenterades på hemsidan. "Vinnare i Vikingarännet 2010 är Sonny Jonasson" (eller vad han hette)... "bästa dam är Eva Andersson" (eller vad hon nu hette). Vinnare och bästa dam? Det fanns ju tävlingsklasser för både damer och herrar? Enligt logiken borde då "vinnaren" vara vinnare i herrklassen, och sen när vinnaren i damklassen kom i mål, borde hon ha kallats precis så.

Inte bästa dam, när det fanns tävlingsklasser för dam och herr.

Långfärdsskridskor utövas av långt fler män än kvinnor. Men de har klarat sig ifrån de pinsamma tjejloppen, så de borde klara av bemötandet genom hela loppet också.


På söndag ska jag springa Lidingö tjejlopp. Jag hoppas det blir sista gången!

Just nu jobbar många kommuner med att integrera jämställdhet i sina verksamheter. Vi medborgare ska få en likvärdig service utifrån våra behov, oavsett om vi är kvinnor eller män. Handläggarna ska inte begränsas av olika föreställningar om vårt vårdbehov, behov av tandhälsa eller hur bra vi är på att förstå en teknisk förklaring.

Det handlar alltså inte om att få en jämn könsfördelning på arbetsplatserna i kommunen. Kommunens anställda ska utföra arbetet lika proffsigt oavsett om de är kvinnor eller män.

Kommunerna granskar då sig själva för att undvika t.ex snedfördelning av resurser på grund av kön. Ett exempel kommer från en gatuavdelning, vars uppgift bland annat är att ta emot felanmälan på trasiga gator. Avdelningen ville undersöka om kvinnor och män fick likvärdig gehör för sin felanmälan. Man förde då statistik på kvinnor och män och på vilken åtgärd som gatuavdelningen vidtog.

Det visade sig att man var snabbare på att åtgärda ett hål i en gata när män ringde, än när kvinnor ringde om samma sak.

Vi medborgare ska inte behöva stå ut med en så sned fördelning av gemensamma resurser. Vi ska kunna vara säkra på att min synpunkt på hålet i gatan är lika viktig som din.

Kan vi skattebetalare då ha en åsikt om könet på den person som ska utföra en tjänst åt oss? Ja, ibland. Om du till exempel är demonstrant och polisen vill kroppsvisitera dig, kan du enligt lagen kräva att det utförs av en en kvinnlig polis om du själv är kvinna.

Men är det verkligen jämställt? Jag vill inte att någon polis, kvinna eller man, ska kroppsvisitera mig på ett obehagligt sätt. Jag inser samtidigt att lagen tillkom för att många manliga poliser tafsade på kvinnliga demonstranter, och kanske i samma veva att fler kvinnor var poliser och var i tjänst under demonstrationer.

Ännu mer intimt och känsligt blir det hos gynekologen. Du ombeds ta av dig underkläderna, kanske har du glömt raka bikinilinjen eller har celluliter på låren. Du får sitta i en stol med särade ben medan en vilt främmande människa tittar in i ditt underliv, petar med en spatel och säger att allt ser helt normalt ut. (Normalt! När vill man vara normal om inte i gynekologstolen!)

Spontant vill jag ju ha en kvinna där mellan mina ben. Ingen man ska komma här och kommentera min livmoder! Men jag inser och hoppas att en manlig gynekolog skulle göra samma bedömningar som hans kvinnliga kollega ("det ser helt normalt ut").

Det här inlägget riktar sig till er heterokvinnor som delar hushåll med män som ni upplever inte tar ansvar för matlagningen. Idén till det här inlägget föddes en kväll på Blue Moon Bar i Västerås, after work med kollegorna en fredag. Bandet var rätt kasst så vi satt och drack istället. Självklart kom vi in på jämställdhet och det var naturligt att vi pratade om fördelning av arbetsuppgifter i hemmet.

En av mina kollegor, en mor till två små barn, lyckades provocera mig något oerhört. Jag reagerade på det hon sa på ett opedagogiskt, onödigt vis. Jag avbröt henne och lät aggressiv på rösten.

Hon sa:"Jag tror att många män inte blir insläppta i köket av sina fruar. Det är fruarna det är fel på, inte männen. Fruarna kan inte klaga på att männen inte tar ansvar för matlagningen om de samtidigt portar männen från spisen."

Halvvägs in i sista meningen var jag över henne med anklagelser. Hon skuldbelade kvinnan! Hon utgick från att alla kvinnor vill laga mat! Så otroligt normativt - hur kunde hon!

Det positiva var att provokationen levde vidare inom mig. Den liksom fastnade. Kunde hon ha en poäng? Gjorde jag detsamma hemma med min egen kille? Varför fick han alltid skala lök och diska medan jag skötte kryddningen, stuvade grönsakerna och blandade marinaden?

Varför var jag så noga med att övervaka allt min kille gjorde vid grytorna när vi lagade mat tillsammans?

Jag slogs av den förfärliga tanken att min kille inte fick tillgång till köket, och att det var på grund av mig.

Så jag bestämde mig. Hädanefter skulle vi dela på ansvaret för måltiderna. Han skulle sköta såsen, jag grönsakerna. Han skulle grilla vitlöksbrödet, jag marinerade sojafiléerna. Jag sa ingenting till honom men gav noga akt på mig själv med att inte kommentera hur han skötte sin del av matlagningen eller vilka kryddor han valde till såsen. Om han inte frågade förstås.

Ibland gjorde han det, ofta inte. Ibland glömde jag mig och sa rätt ut att han borde ta oregano istället för timjan. Jag frågade om han verkligen hade saltat, eller påpekade att han borde ha skurit broccolin i större bitar. Jag kom på mig själv med att aldrig bejaka hans förslag, eller lita på honom när han sa att såsen var klar eller ugnen varm. 

Din kille kanske häller curry i färssåsen? Det är ju faktiskt inte alls gott. Eller ännu värre, Aromat med den fruktade smakförstärkaren E621! Men det kanske är första gången han lagar den rätten, och då måste han få misslyckas innan du upplyser honom om det. Sen kommer han att fråga, när han märker att du vet varför curry inte passar i lasagne.

En bonus kan bli att du släpper på kontrollen och slappnar av mer. Maten måste inte vara perfekt. Men den är en del av er vardag, och det blir så mycket trevligare om ni bägge äger tillträde till köket.