vardagsfeministen

Täby ridkskola var min fritidsgård som ung. Jag har varit skötare åt två fuxston. Jag vill påstå att jag lyckades skapa en särskild relation till dem som ingen annan i stallet kunde. Gitte, den första, ett danskt halvblod med stjärn i pannan, kunde stå helt stilla med öronen avslappnat framåtvridna när jag ryktade henne, men öronen ströks bakåt när någon annan kom in i boxen. Lady Moon, den andra, hade bläs i pannan och var en korsning mellan halvblod och welshponny. Hon var ofta stressig att rida och ville dra iväg hela tiden. Men hon och jag kom bra överens och ibland gick hon till och med på tygeln.

Hela min familj har varit hästintresserade, och min bror gjorde lumpen hos beridna högvakten. Min syster hade säkert blivit en framgångsrik hoppryttare, hon var envis och orädd på hästryggen.  

Hursomhelst blir det extra intressant att studera dagens ridskolor genom mina genusglasögon, som jag satte på mig först efter att jag hade slutat med hästarna.

Min kollega Anna har två barn, en flicka på fem och en pojke på sju år. Anna tog med dem till ridskolan Stora Ekeby i Kvicksund på en prova på-dag.

I samband med prova på-dagen fick Anna hem ett papper med information om stallet och olika akvititeter. Där fanns information om lektionstider, priser, låna hjälm med mera. Och så fanns det information med följande uppmaning:

"Vill du bli stalltjej?"

Annas son som är sju år, kom fram till sin mamma med papperet i handen. Han hade läst informationen och tittade upp på henne.

"Mamma, det står bara stalltjejer. Men jag då?"

Ridskolorna är tjejernas värld. Ibland är det inte svårt att förstå varför.